Pooneh Rohi, Genljud (Pamflett, 2024)

En bok på nästan 400 sidor text men hälften är blanka sidor. I själva verket är inlagan på under 1000 rader, då endast ett fåtal dikter är över fyra rader. Intrycket blir kluvet, boken är en generös skrift som samtidigt känns instängd i sig själv. Den offrar inte många rader på direktkommunikation med läsaren, den talar snarast direkt till och om sig själv.

 

jag bereder platsen

för vintern

planterar pelargoner

i nya krukor

 

och platsen

ler mot världen

och stjälkarna är

utan början och utan slut

 

(s. 157-159)

 

Det är klart, att efter Ola Julën och Orissa är det mesta tillåtet eller gjort  i svensk poesi vad gäller speciellt mängdverkan.

Orissa är skum för den både känns tjock och tunn, samtidigt, lite som Pooneh Rohis dikter, förutom att Ola går ut mycket hårdare och håller uppe stressen genom hela sin diktsamling..

Genljud som är hennes första diktsamling efter bl.a. romanen Araben står verkligen för en typ av poesi som gör mig konsternerad. Det är en till det yttre väldigt tjock samling (det tror jag att jag redan sagt), med hårda pärmar dessutom. En tuff satsning för lilla förlaget Pamflett.

Jag talade om en koppling till Ola Juléns Orissa men innehållsmässigt är det inte så. Nej, Genljud har ett annat syfte. Bokens tema är flyktingens väg genom den natur och kultur som omger henne dit hon kommer. Barn som kommer hit till Sverige ställer allt på sin spets och får diktjaget att undra över det kyliga klimatet med urgamla rullstensåsar här i norr, Hur ska hennes barn känna sig hemma här och hur ska de lära sig att tala till växtligheten med ett språk som den förstår? Det är andra föreställningar, andra färger, andra arter. Nu verkar inte barnen lida över det, utan snarare i ökande takt vända ögon och sinne mot den nordiska miljö de har att leva i, medan diktjaget-mamman drömmer om en återgång till ett mer genomvarmt klimat där människorna upplevdes annorlunda än i det nordiska.

Som synes av diktcitaten här ovan greppar även mamman denna förvandling med ett relativt lugn, bygger så småningom sin egen närvaro i det nya landet.

Det här är möjligen en banal historia, centrum saknas, orden radas upp på ett sätt som är vackert men knappast erbjuder någon överraskning eller något djupare utspel. Projektet omplantering av små människor till en annan trädgård  av mörker och kyla under större delen av året dominerar helt.

Pooneh Rohis språk har en fin fingertoppskänsla, kanske är detta en del av vad som brukar kallas för gröna fingrar!  I sin dubbla åkallan av det liv som ligger framför henne (liksom av det liv som liger framför hennes barn) räcker rösten inte riktigt till för att hålla uppe intresset i uppemot 400 sidor. De blanka sidorna, som är varannan sida i boken, förklarar jag med tanken att de visar upp avtåndet mellan nord och syd, mellan gammalt och nytt.

”When the Saints”

Jag begär polistillstånd

för att läsa dikter av Peter Lindforss

utanför Filadelfiakyrkan

den 26 juli

 

det behövs lite performativ dikt

i Stockholm

och BKÖ:s formulering

ligger kvar under jorden

 

trumpetaren spelar

för att hedra

alla utsatta människor i Klara

 

”When the Saints”

står alltid på programmet

de borrar sig in i stjärnorna

 

Ingela Strandberg, När jag var snö (Norstedts 2024)

Dikter baserade i landsbygden har onekligen en annan ton, ett annat perspektiv, än de som rör sig i storstadens artificiella ljus. Den nakna sanningen finns på landet, om man ska tro Ingela Strandberg i När jag var snö (Norstedts, 2024).

Ingela Strandberg har länge besjungit vildheten inom sig och utom sig. Hon har känt naturen som blodsmak, kåthet, bundenhet, och letat efter en flyktväg, sittande vid en busshållplats hela natten, betraktande stjärnbilderna.

Nu är hon sedan något decennium tillbaka utropad som en av de viktiga svenska poeterna, hennes naturkänsla vinner nya läsare.

I den nya boken är det en katt som har gått bort, som driver på samtalet i existentiell riktning.

 

Innan katten försvinner i jorden

sitter jag en stund och ser på honom

 

Jag sluter inte hans ögon

De ser ju det outgrundliga

 

Kom inte och säg något nedlåtande nu, om det enkla i språk och vision, nu när närvaron läser sin egen nötta andning. Och tar livtag på döden. 

Att slå fast maktpositioner

Bernur skriver om vår tids poesidebatter, insatt men samtidigt lite tröttsamt ironiskt (!) om de olika diskussionsståndpunkterna som har florerat. Tro dock inte att han gör någon rättvisa åt retrogardister eller anti-språkmaterialister, för det gör han inte. Ingen av dem nämns för övrigt vid namn vilket betyder att ingen av dem heller får en rättvis rättegång 

Några fler noteringar: Elis Monteverde Burrau omnämns sju gånger i artikeln, Johan Jönson och Malte Persson kommer därefter vad gäller makt och inflytande. Man skulle kunna tro att det är 2002 fortfarande om de inte hade flyttat sina positioner något sedan sist.

Byggmästar ger ut ”Snöapan” (Fri Press, 2024)

Det är på sätt och vis en nytändning där de lekfullaste och samtidigt allvarligaste orden är tillbaka i hennes lyrik. Liksom när hon var ung och gav ut titlar som För upp en svan (1992) och Bo under ko (1997). Nu är det lyrikböcker som Låt hjärtat tala hjärtats språk (Fri Press, 2022) och den nya Snöapan som delvis plogar upp en ny väg.

Hennes böcker med japanskt-religiöst tema bryter vallar och fördomar kring buddhistiskt färgade lyriska utryck, som om inte deras erfarenheter skulle kunna ta språnget till att också bli ditt livselixir. Jag gör inte reklam för några företeelser här men haikudikter har ju blivit en hävstång till oändligheten också i USA eller hos Il Svedese. Vare sig du är troende i någon form eller sökande i det rationellas byk är det ditt eget liv som står på spel. Utanför barndomens småstad väntar vad? Allt måste inte vara new age eller nya vågen.

Vad gäller esoterismen har den sedan länge utgjort en blandning av västerländska och österländska fåglar, några tysta, andra sjungande sina själars äventyr. Det finns bluffar och sedan finns det äkta varor, för att tala med Cohen i Book of Longing (2006). Vad gäller Byggmästar blir hon till en del av de mystika erfarenheter hennes lyrik sjunger om, men skämtlynnet är hos henne trots allt aldrig riktigt långt borta. Det språkliga skuttet genomströmmar hennes bilder, ofta som en ynnest. Att hennes nya bok består av 42 numrerade dikter är också en händelse som – nästan – ser ut som en tanke. Vad var det nu för nummer som livets mening slog läger på? Fråga inte mig om kultböckernas sanningar.

 

Här dikt 29 ur ”Snöapan” citerad i sin helhet.

 

 

Hon berättade för mig

att hon i tjugoettårsåldern

lagt ner svärdet

 

och tagit två kurser

i en japansk meditationsteknik

som gjort att hon lärt sig

trösta och hela med händerna

 

efter det hade hon ägnat

hela sitt liv åt att skriva poesi –

varje dag i avsikt att hela

de sjuka själarna och låta

den stridslystna krigaren

som vi alla bär i våra hjärtan

komma till ro

 

hon hade skrivit kort

och kärnfullt eftersom tiden

snabbt höll på att rinna ut

Glenn Bechs dikter väcker ekon

Hur många svenska poesiböcker – inklusive översättningar till svenska - ges det ut per år? Runt 500 per år är svaret. (Källa: KB.) Är det mycket eller litet? Ja, kanske är det för mycket eftersom det mesta av denna utgivning aldrig blir omtalad eller diskuterad på kultursidorna, inte ens om man räknar in bloggar.

Med tanke på att det är så pass mycket poesi som ges ut kunde man vänta sig att utgivningen skulle ge ett livaktigare intryck. I stället ter sig diktsamlingar väldigt ofta förutsägbara, kanske inte till sin grundidé, men när man ser till hur böckerna utformas och ämnet för dikterna gestaltas; ofta liknar det ett kompendium, en blandning av texter från ett universitet. Författaren bestämmer sig till exempel för att skriva något om olika sorters gräs, om grus. om rosor eller om kristna anakoreter. De mest obskyra ämnen kan komma väl till hands inom poesin. Ofta redovisas ”undersökningen” (annat ord för dikterna) i form av fragment uppträdda på någon slags tråd, som dock oftast är väldigt svår för läsaren att uppfånga. Ingen väntar sig att det ska vara direkt givande att läsa det ibland väldigt krystade innehållet.

Sen finns det undantagen, de som med lätthet (synes det) svingar sig upp från trapets till trapets i ordens magiska belysning, där de tar sig en tur och hoppar över skaklarna med bitande resonemang och avtäckta fasader i det ljugande kungariket, allt med ett väldigt driv. En del författare kommunicerar med lätthet genom svåra ämnen och dysterhet tills orden återigen kommer att fungera som levande kickar. Dansken Glenn Bech gör just detta och hans diktsamling Jag erkänner inte längre er auktoritet från 2022, översatt 2024 av Michael Larsson för Ellerström, är ett underverk. Det liknar på intet sätt den av sin egen dussinexistens uttråkade dikt som vi dessvärre blivit vana vid att vänta oss.

Glenn Bech är författare i dryga 30-årsåldern, uppvuxen i lågstatussamhället Horsens på Jylland, långt från statusfirande småborgare i Köpenhamn. Han är den förste i sin släkt som pluggat vid universitetet, vilket han närmast gör till en fetisch, att vara den utanförstående, outbildade, som vänder sig mot  bilderna för att sluka.

I ca 180 dikter talar han i ett furiöst tempo om klasskamp, fattigdom, HBTQ- frågor, ja snart sagt allt som blivit laddat mellan himmel och jord. En sak kan man i alla fall vara klar över, han talar från den underpiviligierade sidan.

Bechs dikter är en både litterär och utomlitterär sensation, kan endast jämföras med Yahya Hassans framträdande i dansk offentlighet eller Larry Silváns på den finlandssvenska sidan. Jag skulle kunna citera vad som helst, och orden skulle ändå inte räcka till.

 

Nöjer mig med dessa fyra rader:

 

        HAVSUTSIKT TILL FOLKET

        AKTIER TILL FOLKET

        STADEN ÅTER TILL FOLKET

        TID TILL FOLKET

 

Strunge lyssnar,

 

Intryck från poesiåret 2023

Den länge efterväntade boken Poesiåret 2023 (Örnen och kråkan) har nu kommit ut. Den bekräftar att intresset för poesi är i stigande, men att huvudingången för unga och inte längre så unga poeter har flyttats till communityn, uppläsningen, stencilförlaget och bort ifrån de stora förlagen som behåller sin andel lyriska utgåvor men inte visar någon större engagemang i utgivningen. Mellanstora förlag ger inte ut någon poesi alls. Det är MWO som skissar denna utveckling.

Snyggt är annars hur Fri Press i Poesiåret 2023 lyfts fram som det kanske viktigaste förlaget bland de minde och oetablerade som Örnen och Kråkan inte offrar någon enskild betraktelse över.

Det är nämligen två diktsamlingar utgivna på detta charmiga förlag – som jag själv är partisk inför - som avslutar årets upplaga. Det är Eric Fylkesons Flyktdjurets dikter, som tillsammans med Peter Lindforss postuma De långa resorna är över ges det sista ordet av redaktören. Fri Press behåller laddningen i dikten, den som en gång i tiden odlades av Poesiförlaget och andra undergroundrörelser.

Ingenting med noja

En gång i tiden

ville jag starta en

poesitidskrift

som skulle heta

Paranoia

 

Nej, inget med noja!

utbrast min kompis Leif

provocerat

och gömde ansiktet

i händerna

 

I själva verket

sprack idén

på att alltför många ansåg sig ha

ensamrätten

till sina upplevelser

Ingen återvändo - John Cooper Clarke

Där kommer John Cooper Clarke

han tycks ha bråttom

han lutar sig framåt

Men något hindrar honom

från att falla

och det är inte drogerna

det är hundögonen

 

En gång skulle JCC

uppträda på Hultfredsfestivalen

Han tog sig inte dit

Han gick vilse

ute på havet

vi sökte hans fotspår

länge och väl